MELO

STÄNG

Att arbeta kollektivt med dans
av Anders Jacobson

Varför väljer vi att arbeta kollektivt? MELO är en stor grupp och vi har alla olika svar på den frågan. Nu ska jag försöka ge min version, som bygger både på erfarenhet från moose dance companys arbete och MELO.
Det dominerande sättet att arbeta med dans är att en koreograf leder arbetet med eller utan specifika mål, och att dansarna/artisterna arbetar för att förverkliga detta. Det kan innebära att dansarna ska anpassa sig till en mycket specifik estetisk form eller skapar allt material själva med koreografen som regissör, och allt däremellan. Att ta steget till att göra egna föreställningar kan bero på många saker; egna idéer som aldrig får utlopp genom andra koreografer, en vilja att vidga sina konstnärliga perspektiv och ambitioner, eller helt enkelt att testa själv, att fullt ut utan begränsningar leta efter sitt eget konstnärliga jag. Att arbeta kollektivt innebär att både ta ett större och annat typ av ansvar för process och resultat, men samtidigt ett delat ansvar med resten av gruppen. Det finns en känsla både av att ha kul med sina vänner och att förverkliga höga konstnärliga ambitioner. Livet och konsten blir ett, på gott och ont. Jag tror absolut att när vi tar steget över till att skapa själva, tvingas vi till en större medvetenhet om vad konst är och kan vara. Diskussioner uppstår ständigt om dansens och konstens kommunikation, mening, plats och roll i samhället, inspirationskällor, politik och ansvar osv.

Vissa kritiker anser att dansare som koreograferar själva resulterar i naiv konst, eftersom dansare inte alltid har den teoretiskt konstnärliga utbildning eller medvetenhet som andra konstnärer, och i vissa fall är jag beredd att hålla med. Men jag vet att i mitt och många andras fall vaknar inte intresset för en konsthistorisk/politisk/teoretisk diskurs på allvar förrän vi själva börjar skapa och fullt ut tvingas ta eget ansvar för det vi kommunicerar. ?Andra menar att kollektiv konst ger ett alltför splittrat resultat. Jag tycker att det är dags att till fullo acceptera att det splittrade collage-uttrycket, som är ett resultat av många viljor, som en egen form, med ett eget språk, som kommunicerar på ett eget sätt. Problematiken med att det saknas ett yttre öga kan man lösa på många olika sätt, t. ex. strunta i det och helt utgå från hur det känns på scenen. I MELO har vi varit mer kommunikativa än så och arbetat med två olika referensgrupper (bestående såväl av yrkesverksamma konstnärer och andra yrkesgrupper/dansovana som ungdomar ur olika grupper) som har följt processen och diskuterat med gruppen.
Men det är ju faktiskt så, att majoriteten av reaktionerna är positiva. Många vill hjälpa till och blir glada över att det finns folk som tar saker i egna händer och går sin egen väg. Så jag vill inte överdriva kritikens omfattning och låtsas som att vi kämpar emot ett osynligt hinder. Men ibland kan även osynliga hinder vara nödvändiga för att formulera sin vilja...

En annan intressant diskussion som ofta dyker upp under arbetet är den om begrepp, titlar och etiketter. Dansare som koreograferar, dansdansare, koreografer, danskonstnärer, konstnärer, artister, performers osv. För några år sedan kände jag mig mycket begränsad i dansarrollen, eftersom jag upplevde att jag beskrevs som koreografens verktyg eller uttolkare. Vi i moose hittade på titlar som "skapande dansare", gick sedan över till "danskonstnärer" och till "konstnärer", för att avsluta med "antietikettister". Jag vet inte om det handlar om att titeln dansare har generellt låg status i förhållande till konstnär, på samma sätt som konst till vetenskap, eller om det bara handlar om dåligt självförtroende eller låg tilltro till sin egen konstart. Hursomhelst leder det egna projektet även till mycket värdefulla roller som producent, projektledare, ekonomiansvarig, marknadsförare, administratör osv, som ger en vidare inblick i hur hela dansvärlden och kultursektorn faktiskt fungerar. Ur denna kunskap växte för mig personligen också ett ökat kulturpolitiskt engagemang eftersom jag nu på ett tydligare sätt ser dansvärldens maktstrukturer, nätverk och danskonstens i princip obefintliga arbetsvillkor och låga politiska status.oto: MELO

Om vi väljer att se det kollektiva ur ett politiskt perspektiv kan man säga att arbetet är närmast anarkistiskt. Självklart utvecklas ansvarsområden som fördelas mer eller mindre naturligt mellan medlemmarna, och de som inte är så vana att ta ansvar i början av processen brukar komma ikapp med tiden. Min egen mycket enkla slutsats är att så fort någon träder fram och tar ett övergripande ansvar för den konstnärliga processen, t.ex. en koreograf, så blir de andra medverkande nästan automatiskt mer passiva. Naturligtvis tar vi även ett stort ansvar för processen när vi arbetar med koreografer, men det ansvaret ser annorlunda ut, och är mer fokuserat på vår egen roll i helheten, snarare än själva helheten.
Jag tycker om att dra paralleller mellan det konstnärliga kollektivets anarki och samhället i stort, eftersom jag enligt min erfarenhet ser att det fungerar och leder till engagemang, kreativitet, skaparglädje och spännande resultat, och gärna skulle vilja se ett samhälle som fungerade på samma sätt. Självklart blir vi passiva när besluten ligger utom räckhåll i det vi så fint kallar demokrati. Och jag tror att konstkollektivet är ett mycket bra sätt att "marknadsföra" den anarkistiska ideologin, som i de flestas ögon enbart förknippas med våld och kaos. (Ett roligt exempel på kollektivets atmosfär är att jag tillåts skriva detta i MELOs fanzine, trots att jag kanske är den enda i gruppen som tycker så här...)

Däremot blir det kollektiva mindre effektivt rent tidsmässigt, eftersom det inte finns någon som leder arbetet i en tydlig riktning, utan som i MELOs fall 13 olika konstnärer på egna småvägar mot ungefär samma mål... En kollektiv process kräver helt enkelt längre tid, och kanske finns inte alltid tid för detaljerad fördjupning på samma sätt som med en ledare. Men det vägs upp av att alla individer känns väldigt delaktiga i det färdiga resultatet på scenen, och jag tror att det även känns för publiken. Det är vi, vi alla, som står här framför dig just nu som vill uttrycka det som du ser, och vi följer ingen annans vision än vår egen.

MELO har varit en extremt kollektiv upplevelse, mer som en familj; vi har lagat mat tillsammans varje lunch (någon tar med en tomatbuk, en annan makaroner och en tredje en vitlök osv.), vi har sovit på teatern och improviserat till kl två på nätterna, druckit på tok för mycket kaffe, arbetat i snitt 11 timmar om dagen minst sex dagar i veckan, diskuterat vidare på krogen, fortsatt att arbeta hemma för att därefter drömma om varandra och projektet. Allt enligt gällande kollektivavtal naturligtvis.

STÄNG

Intervju med
Malin Hellqvist Sellén, koreograf

Vem är du?
Besvarar inte frågan filosofiskt utan krasst; norrlänning,
Numera bosatt i Stockholm, 27år, bor med min tjej Jenny i en för trång lägenhet, koreograf, jobbar nästan jämt,.

Var befinner sig konsten i dag?
Var beror alltid på i förhållande till vad. Jag ser dansen nu som rätt paradox. Den samtida dansen är passiv, spännande, utsatt, konservativ, engagerad osv. Det är svårt att generalisera. Jag tycker mig känna att det äntligen börjar hända saker och att fler och fler ställer krav på sig själva, sina kollegor, branschen, danskonsten och det känns befriande och hoppfullt.

Hur tror du att det kommer att se ut i framtiden?
Svårt att säga. Jag tänker inte så mycket framåt. Jag jobbar visserligen med visioner och delvis långsiktiga projekt men jag vill primärt förändra den situationen och kontext jag befinner mig i för stunden. Jag hoppas och vill tro att danskonsten i framtiden har utvecklats till att ta ett större ansvar för sitt uttryck. Att innerhåll, estetik och form diskuteras analyseras och debatteras. Att dansen helt enkelt tar del i samhällsdebatten men självklart också att samhället också tar del av dansen och förstår att det inte fungerar att hålla en konstform borta från den breda massan. Men då måste dansen ha något att komma med. Och det tror jag att det kommer att ha.

Vad spelar dansen och konsten för roll i dagens samhälle?
Förutom för vissa människor och i vissa kontexter tror jag inte att dansen spelar någon större roll. Jag upplever tyvärr inte att den har något större inflytande eller gör några större avtryck. Vi har allt för länge låtit andra sätta ramarna men det håller på att ändras. Och samtidigt så känns det som att det är fler och fler människor som upptäcker dansen och detta beror på att det finns engagerade danskonstnärer som vill kommunicera utanför redan uppritade strukturer.

Kan dansen åstadkomma samhällsförändring och i så fall hur?
Självklart kan det det. Som en av många andra samverkande faktorer. För mig har dans och koreografi en inbyggd motståndskultur inom sig och därigenom en enorm potential till att iscensätta, nyansera, ifrågasätta, problematisera och allt vad det kan vara. Och genom att förkroppsliga och oskadliggöra normer, strukturer och diskussioner kan börja och också förändringen.

Är livet och konsten samma sak?
Nej, ska jag förtydliga? Konsten är en konstruktion och det är visserligen livet också. Men jag ser det som att konsten rymmer fler möjligheter än livet. Det kanske kan låta hemskt men jag tycker det är själva grejen på ett sätt. Även om det många gånger är konsten som gör livet, möjligen så säger jag liv först konst sen. I vardagen är dock gränsen ofta rätt svår att dra. För jag fyller så stora delar av mitt liv med konst men nej, det är inte samma sak för mig.

Vad är viktigast; process eller produkt?
Jag är helt klart produktfokuserad. Men processen påverkar produkten och sätter sina avtryck så jag är inte ointresserad av processen. Tyvärr har nog yttre praktiska omständigheter som t ex ekonomi fått styra över processens möjligheter många gånger. Jag längtar som ett exempel på en lång repetitionsperiod någon gång. Inte för att jag tror att tid i kvantitet nödvändigtvis betyder kvalitet utan för att jag med längre tid för en gång skull kunna gå på djupet med arbetet tillsammans med dansarna. På så sätt så längtar jag efter process men jag tror aldrig att jag för den skull kommer att slutas vara intresserad av produkten.

Vilken är din starkaste dansupplevelse?
Ingen aning Jag kan inte komma på någon just nu faktiskt.

Finns det något som definierar svensk och europeisk dans, och har det någon poäng att göra en uppdelning däremellan?
Jag ser ingen poäng i denna uppdelning men så klart präglar men så klart präglar kontexten i detta fall landet uttrycket. Men jag har inget vettigt att säga. Är ingen större kännare av europeisk dans och funderar inte över denna eventuella uppdelning. Borde jag göra det?

Dina erfarenheter av människors motstånd till förändring?
Är omfattande!

Hur skulle du översätta "imagination" och vad har "imaginationen" för uppgift?
Inte heller något som jag direkt funderat på tidigare. Men jag tänker på att föreställa sig, fantisera och inbilla är ständigt närvarande i skapandet.

Är dansen den ultimata feministiska verktyget?
För mig är det det.

STÄNG

Intervju med
Jens Östberg, koreograf

Vem är du?
Jens Östberg, koreograf, regissör, manusförfattare.

Var befinner sig konsten i dag?
I Sverige ligger konsten långt före dansen om man ser till idéerna, dansen går fortfarande mycket på det som "känns" bra i kroppen, eller ser coolt ut.

Hur tror du att det kommer att se ut i framtiden?
Jag hoppas att svensk scenkonst ska gå samma väg som mycket av det europeiska, inte i stil men i medvetenhet och konceptuell skärpa.

Vad spelar dansen och konsten för roll i dagens samhälle?
Konst åstadkommer samhällsförändring genom att påminna oss, en människa i taget, om andra värden än pengar och framgång. Likt ett par rör dom sig två och två, sida vid sida, men om man tror att man är ett så bäddar man för ohälsa.

Vad är viktigast; process eller produkt?
Lika viktigt på helt olika sätt, men generellt saknar man ett mer processinriktat tänkande, särskilt på dom stora institutionerna.

Vilken är din starkaste dansupplevelse?
"Enemy in figure" av William Forsythe, med Frankfurt Ballett i Lucent Dans Theatre i Haag, Holland, 1997.

Finns det något som definierar svensk och europeisk dans och är det någon poäng att göra en uppdelning däremellan?
Svensk dans, förutom Mats Ek, definierar sig genom att vilja se ut som europeisk dans. Europeisk dans tenderar att vara bättre på att använda sina egna sociala och politiska kontexter. Om man inte sätter konsten i sitt historiska, politiska och geografiska samanhang så missar man alldeles för mycket.

Dina erfarenheter av människors motstånd till förändring?
Ökar med åldern eftersom förändring vid hög ålder innebär att man måste skrota något annat. För en ung människa innebär förändring ingen förstörelse, utan ett skapande av egen plats, därför är förändring lättare, och nödvändig, för ung människa.

Hur skulle du översätta "imagination" och vad har "imagitionen" för uppgift?
Imagination är väl engelska för fantasi? Fantasi, eller talang, är bra att ha men helt värdelös utan idé och vilja.